torsdag 22 augusti 2013

Vad fan har jag gett mig in på?


Vet inte om ni här fått med er detta men om bara några futtiga veckor är jag anmäld till Lidingöloppets 15 km. Här ju sprungit 10 km två år så denna gången satsade jag lite högre.
Ibland har jag en övertro på min egen förmåga som gränsar till dumdristighet.
Jag har ju sprungit relativt lite i år men som vanligt tänkte jag när jag anmälde mig: "Det löser sig alltid".

Nu börjar det som sagt att närma sig och jag har knappt sprungit något alls. Masade mig därför ut på en 7 kilometersrunda i förrgår kväll i lugnt tempo och det kändes bra. Inga större problem. Blev lite uppåt faktiskt.

Igår var jag ledig och laddad till tänderna för att kolla hur långt 15 km egentligen är. Har ju varken gått eller sprungit så långt i hela mitt liv. Lufsade iväg vid niotiden och kände redan efter 2 km att benen var sega som sirap. Efter 4 km var jag tvungen att gå litegrann. Höll på sådär att växelvis gå/springa i några kilometer och sen tog det plötsligt helstopp efter cirka 9 km. Började få mjölksyra i lårmusklerna så jag orkade knappt gå uppför backarna! Blev på allvar oroad för att jag skulle bli tvungen att ringa på någon som kunde hämta mig! Förstå vad pinsamt! Visste ju att jag hade lika lång väg tillbaka.
Blev med andra ord inget mer springa för mig utan jag fick knata på bäst jag kunde bara för att ta mig hem. Efter ganska exakt 20 km och med smärtande och krampande ben kollapsade jag på min egen gräsmatta!
Har fan inte varit så slut sen jag genomgick en boxutbildning med bihåleinflammation för några år sedan!
Orkade knappt stappla in i duschen.

Nu har jag lite smått panik över det här med 15 km men jag antar att det bara är att gnugga på bäst jag kan de närmaste veckorna och hoppas på att jag slipper förkylning. Inte min stil att backa så avanmäla mig finns det inga planer på. På något vis ska det gå även om det känns långt bort just nu.

Den här veckan har i övrigt hittills inneburit en återgång till de vanliga rutinerna även om de ser något annorlunda ut. Stefan är ju inte hemma utan har börjat gymnasiet i Karlstad. Väldigt ovant att inte ha honom här. Vi har tack och lov fixat boende till honom så han kan flytta in nästa helg och slipper  böket med att pendla 3 timmar varje dag. En sten som föll kan jag lova! Bara hoppas att han ska trivas nu med allting. 

Angelina började ettan i måndags och blev direkt så stor tjej att hon numera går både till och från skolan själv. Vi bor ju väldigt nära skolan med gångväg ända dit så det känns tryggt men ändå lite blandade känslor. De blir stora så fort. En känsla som jag antagligen delar med alla föräldrar.
Redo för första skoldagen!

Själv jobbar jag på som vanligt och idag blir det eftermiddagspass plus att jag ska hinna med fotbollsträning också. Har match borta imorgon så det är bäst att jag pallrar mig dit. Är dock så jäkla stel efter gårdagens eskapader så det kommer att göra ont! Men no pain no gain heter det ju så fint.







2 kommentarer:

Thess sa...

Pepp Pepp Pepp!

Du kommer fixa detta galant för du har viljan. Vi kan peppa varandra, jag ska nämligen också springa ett lopp om ca 3 veckor. Kretsloppet! Mitt första lopp någonsin på 10 km. Lyckades springa 1,13 mil häromdagen och det var riktigt tufft men det gick bra. Kram på dig

Tessan sa...

Klart vi ska peppa varandra! Superkul ju! Nu kör vi!
Kram på dej