måndag 4 juli 2016

Ibland går det lite snabbt...

Jag är lite väl impulsiv ibland. På gott och ont. Ibland sätter det mig i svårigheter. Ibland leder det till att jag får uppleva saker jag kanske inte skulle ha vågat mig på om jag hade funderat ett varv extra. Så har det alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara med mig. 
Som nu för några veckor sedan när jag jag helt plötsligt blev inspirerad av alla som sprang Stockholm marathon. Till och med när jag hade sprungit halvmaran ifjol så vidhöll jag att jag aldrig skulle få för mig att springa en hel mara. "Inte ens om någon satte en pistol till mitt huvud". Men plötsligt så bestämde jag mig. Lika snabbt som den dagen jag som en blixt ifrån klar himmel bestämde mig för att börja med LCHF eller när jag slutade snusa. På några sekunder så fanns det ingen återvändo även om jag låtsades tänka efter. Jag hade redan bestämt mig. Anmälde mig på studs till nästa års marathon utan att ha den minsta aning om det är möjligt för mig att fixa det varken psykiskt eller fysiskt. Det lustiga är att när jag anmälde mig så hade jag riktigt ont igen i min krånglande vad och kanske var det just därför jag gjorde det. Jag är trött på att min kropp ska försöka bestämma vad jag kan och inte kan göra. Tror att det kanske är mitt sätt att försöka ta tillbaka kontrollen igen. Kanske går det, kanske inte, men ni kan ge er fan på att jag ska göra allt som står i min makt för att genomföra de där 42 195 metrarna!
När jag påbörjar ett sådant här "projekt" så börjar jag alltid med att läsa på.
Läsa om andras upplevelser, tips, träning och så vidare och sen börjar jag forma min egen plan om hur jag ska förbereda mig. När det gäller att springa så långa sträckor som kommer att krävas av mig det närmaste året så måste jag börja med att droppa en hel del kilon för att inte påfrestningen på leder ska bli alltför stor och fler skador ska uppstå. Många av de problem jag har vet jag kommer ifrån att jag är lite för rörlig för min vikt. Jag har förgäves att gå ned i vikt sen jag slutade snusa för ett par år sedan men nu under våren började det hända något så läget känns lite ljusare på den fronten. Dessutom är det alltid lättare att skärpa sig när man har ett mål i sikte plus att jag som sagt är trött på att ha ont.
Drygt fyra mil är förbaskat långt men jag tror att jag kommer att fixa det. Det måste jag ju tro. Tror att det mentala kommer att bli svårare att hantera än fysiken för min del.
Sen för några dagar sedan kom nästa impulsiva handling. Jag anmälde mig till Långseruds Triathlon. Jag har varit sugen i över två år på att testa triathlon för det ser så jäkla kul ut och jag tror att det passar mig väldigt bra. Men jag har varit för feg för att våga mig på. Långseruds triathlon är en perfekt insprångsbräda eftersom distanserna är så korta (200 m simning, 10 km cykel och 4 km löpning) så när jag helt plötsligt kom på att jag skulle kika på det i år så var det ingen tvekan längre när jag fick reda på att det fanns några få platser kvar. Att det bara är tre veckor kvar tills det är dags och minimalt med förberedelsetid är en annan femma. Jag är inte överhuvudtaget ute efter att jaga tider utan bara deltaga, se hur det funkar, förhoppningsvis ta mig i mål och framför allt ha kul! För det är ju därför jag får de där galna infallen ibland. Livet är för kort för att grônne allt för môe
så jag försöker hoppa på det jag tycker är kul och ger mig någonting. Inte för någon annans skull utan enbart för min.
Ikväll ska jag ut och cykla ett par mil för att se om jag åtminstone kan få upp hastigheten i acceptabel nivå;)
Ciao!

Inga kommentarer: