Frågor om LCHF

De absolut vanligaste frågorna jag får angående att jag äter LCHF är:
1. Saknar du inte bröd? Saknar du inte pasta? Saknar du inte potatis?
2. Hur länge ska du hålla på med det där?
3. Äter du aldrig något sött?
4. Är det verkligen nyttigt att äta så i längden?
Här är mina svar:
1. Nej jag saknar väldigt sällan bröd, ris, pasta eller potatis. Jag som var en smörgåsfanatiker utan dess like förr blir ytterst sällan sugen på detta. Händer bara någon enstaka gång när jag har gjort någon extra smarrigt macka på jobbet som jag skulle vilja testa. Helt fantastiskt egentligen.
Pasta och ris saknar jag inte alls och när det kommer till potatis så är det bara färskpotatis jag gillar. Det kan jag faktiskt äta någon enstaka bara för att det är så jäkla gott. Jag reflekterar över huvudtaget inte längre över att jag inte äter dessa råvaror.
Käkade faktiskt ett par mackor i förrgår när jag var dödens trött och bara inte orkade fixa något annat. Tyckte jag att det var himlastormande gott? Svar: nej. Sugen på mer: nej
Dessutom får jag oftast magknip efter att ha käkat just bröd så det är knappast värt besväret. Det enda jag kan sakna i stressiga stunder är att det går fort och smidigt att ta en macka men särskilt mättande är det ju inte.

2. Jag tror inte att folk riktigt förstår varför någon vill fortsätta med LCHF när man har kommit ned i vikt. Jag är ju tämligen normalviktig nu men jag kommer aldrig att släppa lchf för då kommer jag sluta upp som överviktig igen om några år. Jag vet det. Jag kan fortfarande inte kontrollera mitt ätande på något annat sätt än med lchf så varför skulle jag sluta? Jag vill ju må bra helt enkelt. Helst hela livet ut.

3. Jo jag äter sött. Enligt min mening alldeles för ofta dessutom men om man jämför med innan lchf så är det en fis i rymden. Jag är en sucker för socker helt enkelt och kommer alltid att vara det. Sockerberoende. Det får jag leva med och försöka kontrollera så gott jag kan. Jag faller dit ordentligt emellanåt men jag tillåter mig inte att falla tillbaka i gamla ovanor allt för långa perioder utan striktar då till mitt ätande i några dagar och så är jag på rätt spår igen. Det hade aldrig funkat utan lchf. Det sockerberoende jag byggde upp under min graviditet stoppades inte förrän fyra år och fyrtio kilo senare-tack vare
Jag vill inte dit igen.
När jag trots detta ibland sitter med handen i lösgodisskålen är det inte främst vikten jag tänker på ( man går inte upp massor i vikt av att äta godis någon gång ibland) utan att jag kommer att få ett helvete i några dagar för att få bort suget. Det hemska jävla sockersuget som styr min hjärna hela hela tiden. Att jag måste behöva tänka "jag får inte", "jag ska inte" hela tiden istället för att slippa tänka på det alls. Att bli av med sockersuget är den största frihet man kan ha om man är som mig.

4. Den sista frågan är inte helt lätt att svara på eftersom jag själv bara har käkat lchf i 1,5 år och inte heller har kollat mina värden. Det som dock talar för att det ÄR nyttigt med lchf i längden är alla andra levande bevis som finns för det. De som har levt med lchf i många många år och som har perfekta värden, minskat på diabetesmedicinen och de som har fått ett nytt liv på grund av att de har minskat kanske 60-70 kg i vikt.
Jag har aldrig i hela mitt liv mått bättre fysiskt och psykiskt än vad jag gör nu och det räcker för mig.

Sen måste jag tillägga att jag,till skillnad från många andra jag känner som äter lchf, nästan aldrig har bemötts med nedlåtande kommentarer från något håll. De flesta jag träffar är nyfikna och intresserade och inte fördömande även om det kan komma någon invändning då och då.