Varför berör det mig så?

Imorgon har det gått en vecka sedan den tragiska flygplanskraschen i Ryssland där nästan hela Lokomotiv Jaroslavls hockeylag omkom. Igår dog den enda överlevande spelaren som var ombord på planet, Alexander Galimov, av sina omfattande brännskador.

Vi har fått se många gripande bilder från minnesceremonier både i Ryssland och här i Sverige de senaste dagarna. Hundratusenstals människor som sörjer och vallfärdar till arenorna för att tända ljus och lägga ned blommor. Här i Sverige har Stefan Liv hyllats till skyarna och fått mer kärleksförklaringar än kanske någon annan bortgången idrottsman genom den svenska idrottshistorien. I lördags hölls en fin minnestund i Kinnarps Arena där familj, vänner och fans fick en möjlighet att ta ett sista farväl. När jag såg klippet med Johan Davidsson där han står framför bilden av Stefan och sen mer eller mindre bryter ihop orkade jag inte hålla tillbaka tårarna. Sen fick denne man, i egenskap av lagkapten i HV71 och en av Stefans närmaste vänner, stå i nästan en kvart och svara på alla journalisters frågor om Stefan. Jag tyckte så oerhört synd om honom när man såg smärtan i hans ögon och hörde gråten i hans röst. Jag har alltid beundrat Johan Davidsson, både som hockeyspelare och för hans ledaregenskaper utanför isen, och jag tror att han är precis rätt man att leda HV igenom den här jobbiga tiden som följer nu med elitseriestarten så nära förestående. Jag såg i en intervju igår att någon i laget hade sagt att så bra sammanhållning som de har haft de senaste dagarna har det aldrig funnits tidigare. De har funnit stöd hos varandra och någon sa att det är ett privilegium att vara hockeyspelare för då har man två familjer. Jag tror faktiskt att HV kan svetsas samman ännu mera efter en sådan här händelse och alla kommer att spela med nummer 1 på tröjorna för att hedra Stefans minne.

Själv så har jag förvånats över hur mycket den här historien har berört mig. Flygkrascher inträffar lite då och då och folk dör ju i mängder varje dag runt om i världen i svält,krig och olyckor men just den här händelsen har etsat sig fast. Varför? Ja det är inte så lätt att förklara men på något sätt så känner man kanske av sin egen dödlighet? Stefan Liv var ju lika gammal som jag är och hade precis gift sig, hade två små barn och livet framför sig och plötsligt pang bom så förändras allt. Hjärtat blöder för Stefans fru Anna när hon får sitta i en ishall i Ryssland och titta på sin makes kista under den sex timmar långa ceremonin som hölls där. Hjärtat går nästan sönder när en av Stefans söner pekar på den stora bilden av Stefan som står uppställd i Kinnarps Arena och säger "pappa". Man kan kan identifiera sig med dem och ana lite av den sorg och förtvivlan som de måste känna och vad man själv skulle känna i en sådan situation. På bara några minuter har hela världen förändrats för många många människor. Man blir påmind om att man ska ta tillvara på dagen och vara tacksam för sina nära och kära och älska dem medans tid finns.

Jag ska avsluta det här inlägget med att tipsa om Stefans egen blogg som han skrev under förra året när han spelade i Novosibirsk. Här kommer adressen: www.stefanliv.blogspot.com

Visste faktiskt inte att han hade en blogg men såg att en journalist i Aftonbladet skrev att den var väldigt underhållande så jag gick in och kollade häromdagen och ja...underhållande är bara förnamnet...