Tjolahopp! Nu har jag nattat klart barn och kan sätta mig ned i lugn och ro en stund till. Är fortfarande uppe i varv efter träningen så att sova är inte att tänka på än på ett tag....
Idag var båda målvakterna frånvarande så jag fick hoppa in och vakta stolparna. Det gör jag så gärna för det är kul med omväxling. Det finns inte en plats på en fotbollsplan som jag tackar nej eller protesterar mot att spela på. Målis, back, mittfältare eller forward kvittar. Jag spelar varsomhelst. Kanske inte lika bra men det kvittar mig liksom. Bara jag får spela. Jag har spelat fotboll i så många år att jag har fått prova på det mesta.
Min fotbollskarriär startade för cirka 26 år sedan (shit vad gammal jag börjar bli!) i Silleruds P-80:lag. Det var bara jag och en tjej till som spelade och vi fick därför kampera ihop med killarna. Då spelade jag vänsterback och var en riktig liten tjockis. Men tuff. Killarna (som forfarande var i tjejbacillåldern) var lite rädda för mig och sprang gärna omvägar för att jag var ganska så närgången och "knödde" på dem:))
Tror att jag spelade med killarna tills jag var cirka 11 år. Då började de bli lite väl stora och tuffa och jag tog klivet över till Årjängs F-80-lag.
Kommer aldrig att glömma vilken chock jag fick ibörjan. Det var minst sagt annorlunda att spela med och mot tjejer. Det var mycket mera tekniskt spel på något sätt och inte närmelsevis så fysiskt. Drog på mig många frisparkar till en början men lärde mig efter hand. Spelade oftast mittback men ibland även ute på kanterna.
Vi hade ett väldigt bra lag med bra tränare. Vi hörde till ett av Värmlands bästa F-80-lag år efter år och var otroligt samspelta de sista åren. För egen del blev det väldigt mycket spelande där ett tag eftersom jag dubblerade och spelade även matcher med U-laget ett tag. När jag var fjorton så spelade jag fotboll cirka fem gånger i veckan ungefär. Jag blev även med till uttagningen av Värmlandslaget ett par gånger men där tog det stopp. Jag var inte tillräckligt bra men jag tyckte heller inte att det var särskilt kul. För mig har fotbollsspelandet aldrig handlat om att bli bäst utan enbart om att ha roligt på planen. När det gällde de där uttagningar så kändes det att det var på allvar och rivalitetet låg strax under ytan hos alla tjejer som var med. Jag var inte intresserad och hade väl i ärlighetens namn börjat tappa lite intresse.
Sista året i F-80-laget sadlade jag helt plötsligt om och blev forward. Den exakta anledingen till det kommer jag faktiskt inte ens ihåg. Tyckte väl antagligen att det var kul och vi hade kanske brist på forwards. Är ju varken värst snabb eller speciellt målfarlig så det är väl inte den mest ultimata positionen för mig;))
När jag sedan vid femton års ålder kom upp i damlaget så dog min passion för fotbollen sakta men säkert ut ett tag. Årjängs lag låg då i division 3 och vi förlorade i princip varenda match. Jag fck spela sporadiskt och det var en helt ny situation för mig. Hade aldrig förr behövt att sitta på bänken utan brukade oftast spela hela matcher. Jag gillade det inte alls. När jag sedan flyttade till Karlstad så slutade jag helt. Hade ingen som helst lust längre.
När jag sedan flyttade tillbaka till Årjäng (1999) så började jag i ÅIF:s damlag igen och höll igång en säsong eller liknande tror jag. Det var då jag började stå i mål. Mest för att vi hade brist på målisar men även för att min kondis var i botten efter gymnasieåren. Jag hängde helt enkelt inte med på planen längre. Trivdes dock inget vidare i laget och slutade-igen.
Sen gjorde jag hux flux ett klubbyte och började spela med Töcksfors nystartade damlag där jag återigen blev mittback. Första säsongen förlorade vi i princip alla matcher med tvåsiffrigt men oj vad kul vi hade ändå! En minnesvärd tid.
Andra säsongen så hamnade jag i målet igen och det gick väl hyfsat men jag är egentligen alldeles för kort för ett elvamannamål. Varvade med att spela back sisådär varannan/var tredje match. Denna säsong hade vi väldigt många matcher och långa resor och det slet en del på lusten att fortsätta. Dessutom hade jag stora problem med att jag blev så tätt i bihålorna så jag oftast fick spränghuvudvärk och spydde efter både träning och match. Detta hängde ihop med mina stora halsmandlar (vilket jag inte visste då) men jag kände till sist att det inte var värt det. Så jag slutade igen och trodde nog aldrig att jag skulle ta upp fotbollen igen.
Nu har det gått nästan tio år och jag är tillbaka på planen igen och tycker att det är lika kul som vanligt. Snacka om livslång kärlek till en sport:))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar