Veckans utmaning

Nu är jag verkligen verkligen stolt över mig själv! Det är sällan jag är det eftersom jag ofta sätter höga krav på mig själv men nu klappar jag mig banne mig på axeln idag. Jag ska berätta varför.

Jag ballade ju ur veckans utmaning förra veckan (påsklathet) som bestod av att jag skulle springa 5 km på 26 minuter. Det är en ganska så tuff utmaning för mig eftersom jag springer betydligt långsammare annars. Brukar hålla ett tempo på cirka 5,50-6,0 min/km och om jag skulle klara detta behövde jag ju springa på 5,20 min/km.

Hade verkligen ingen som helst lust att springa alls idag men det var ju förhållandevis varmt och fint väder så jag hade ingenting att skylla på. Dessutom pushade en Twitterkompis på mig och det avgjorde saken.
Problemet är att jag inte hade riktig koll på hur mycket snabbare jag var tvungen att springa så jag gjorde det stora misstaget att rusha iväg alldeles för fort den första kilometern. Trodde jag skulle avlida! Fick ingen luft alls och fick gå istället. Provade att springa lite till och kroppen svarade inte alls. Dessutom krånglade Runkeepern flera gånger och allt kändes liksom lite hopplöst. Det blev lite intervallträning kan man säga i cirka 3 kilometer. Då satte Den Stora Envisheten in.
Jag kan verkligen vara envis som en åsna om jag vill. Jag bestämde mig att ta de där första kilometrarna som uppvärmning och göra ett försök ändå. Sagt och gjort. Jag började helt enkelt om.

Jag sprang och jag sprang och jag sprang och hela tiden höll jag ett tempo under de där 5.20. När jag hade 1,5 km kvar så kände jag att jag kanske skulle klara det men märkte att jag tappade i tempo. När det var cirka 600 meter kvar så hände det som inte fick hända. Jag kände att jag var tvungen att spy!!! Det var bara att stanna och hulka en stund men som tur var kom det inget. Hade varit fint att stå mitt ute på en gata och spy;)) Tänkte att: nä nu jävlar får jag springa sista biten och jag slet några meter till men då....hade det gått 26 minuter. Gissa hur långt jag hade kvar....160 meter! Med andra ord hade jag fixat det om det inte hade varit för hulkattacken! Så jävla nära!!!!

Jag är dock trots detta förbaskat nöjd för det vart ju meningen att jag enbart skulle springa fem kilometer och inte åtta! Har nog aldrig i hela mitt liv sprungit så fort. Känns rätt häftigt faktiskt att vid 31 års ålder vara i sitt livs form. Nu menar jag inte att jag är extremt vältränad utan jämför bara med mig själv. Så här bra kondition som jag har nu har jag med handen på hjärtat aldrig haft.
Dessutom bevisar det en sak till som jag ju har vetat i alla fall ett och halvt år tillbaka. Det går alldeles utmärkt att prestera utan kolhydrater och även om man kör periodisk fasta. Allt annat är bullshit!