Lidingö Tjejlopp-första delen avklarad

Nu ska jag äntligen skriva lite om helgen som har gått. Det har varit full sula ända sen jag kom hem så jag har inte haft tid förrän nu:))

Om vi tar det lite ifrån början så åkte jag och Jessica upp med tåget redan på lördag förmiddag så vi anlände vid tvåtiden (tåget var naturligtvis försenat). Vi möttes upp av Frida och lämpade snabbt av väskorna och begav oss ut på stan i det soliga vädret. Gick till ett fik som passande nog hette "Frida & jag" för att kolla på några stolar som Bittan var lite intresserad av. Sen var vi vrålhungriga...

...och hamnade på en italiensk restaurang och ja...jag laddade med pasta så nu vet ni det. Supergott var det!

Sen blev det en lååång promenad genom Stockholm som ni kanske har sett på bilderna och kvällen avslutades med tapas innan det var dags att kojsa och ladda batterierna. Tack Frida för en jättetrevlig dag med god mat, guidning och inkvartering. Tack även till snälla Ann som lånade ut sin lägenhet. Ni är bara så bäst ni två!

Enda orosmomentet var att jag hade kraftigt ont i halsen på lördagkvällen och dessutom ont i vänsterknät efter allt knatande på asfalt i inte allt för bra skor. På söndagsmorgonen kändes det dock bättre tack och lov. Vi trodde att allting skulle ta väldans lång tid så vi började resan ut till Lidingö innan klockan tio på morgonen men det gick hur smidigt som helst så vi var på plats och hade hämtat upp nummerlappar och allt redan innan klockan 11. Vi kunde med andra ord bara ta det lugnt i ett x antal timmar och det var ganska så skönt för jag hann att bli både lite rastlös och laddad.

Ombytta och klara...

Kön till Baja Majorna ringlade sig långa. Inte skönt att spring kissnödig...

Värmde upp med Friskis & Svettisgympa i nästan 40 minuter före och det blev en lååång väntan innan vi kom iväg. Startade i femte startled av åtta så vi fick se en hel drös springa iväg före oss. Jag var riktigt nervös och som vanligt gruvade jag mig ordentligt för vad som komma skulle. Så är det alltid.

Kl. 14.10 fick vi så äntligen springa iväg och det blev som väntat väldigt trångt i första backen. Jessica pilade iväg som en liten vessla mellan alla löpare men jag hade det svårare att ta mig imellan och förbi. Fick springa bredvid banan ganska mycket för att klara att hålla henne i sikte. Tempot var förvånansvärt högt till en början och de första två kilometrarna var riktigt jobbigt. Jag har ju så svårt att komma in i andra andningen så efter tre kilometer var jag lite småtrött men då hade jag åtminstone hunnit ikapp Jessica och folk hade redan börjat att gå. Lade mig på ett lite lagomt tempo för att ha krafter kvar till den beryktade Aborrbacken.

Min Runkeeper klarade inte av att hitta position så det var bara tidtagningen som funkade och den slutade att fungera även den efter 20 minuter så jag hade ingen aning om hur fort jag sprang.

När jag sen kom fram till Aborrbacken så hade jag redan bestämt att jag skulle gå uppför men kruxet var att alla gick alldeles för långsamt så jag fick hålla till vänster och gå snabbare och sedan hoppa till högersidan när det kom någon som sprang. Funkade bra för jag kom igång med löpningen direkt när jag kom upp utan att vara värst trött eller andfådd.

De återstående kilometrarna flöt bara på och ju närmare jag kom målet desto bättre kändes det. Jag visste att jag inte sprang superfort men jag sprang förbi många och det kändes så bra i kroppen. Jag bara njöt av att få springa där i solskenet och på den roliga banan med folk som stod längst vägen och hejade. När det återstod 1,5 km ungefär så bestämde jag mig för att ge järnet. Vid det laget var det många som gick så det var lättare att ta sig förbi så jag satte fart eftersom jag hade massvis med kraft kvar.

När jag sen kom fram till upploppet så kunde jag inte hålla tårarna borta. Det var så många känslor som kom över mig då. Glädje och stolthet. Jag hade klarat det! Detta som jag har pratat och drömt om att göra i över tio år. Nu har jag kämpat både med vikt och träning som har gett mig förutsättningarna att genomföra en sådan här grej och när jag korsade mållinjen så var det en av mina bästa ögonblick i livet. Kan låta löjligt men för mig var det väldigt stort. Jag kollade direkt tiden och till min förvåning visade klockan 15:10, alltså prick en timme. Jag hade tippat på en tid mellan 1,05 -1,10 så jag blev jublande glad. Sen när jag fick reda på att tiden blev 1 timme och 3 sekunder så kändes det nästan lite nesligt. Hade ju varit så kul att klara under en timme eftersom det var mitt första mål men eftersom jag har varit förkyld och att jag inte hade sprungit en endaste meter de senaste tre veckorna så var jag supernöjd ändå. Kom på 1308:e plats av 5187 deltagare så jag hade i alla fall betydligt fler löpare bakom mig än framför mig:))

En svettig och lycklig Tessan efter målgång.

Jessica kom i mål bara två minuter efteråt och också hon var riktigt nöjd och glad.

Det här var något av det roligaste jag har gjort och jag har redan bestämt att jag kommer att var med nästa år. Om det blir en mil eller en och en halv återstår att se...

Nu är med andra ord första etappen av Tjejklassikern avklarad så nu är det bara att börja ladda för nästa gren som är längdskidåkningen. Hoppas med andra ord på en fin vinter:))