Spring Väst-premiär

Ja då så fick jag äntligen komma iväg och springa på en Spring Väst-tävling. Ja äntligen och äntligen, jag gruvade mig hela dagen men var ändå riktigt laddad på något sätt. Jag har inte sprungit 8 km sen jag var tonåring och det var ett bra tag sedan så det kändes lite tufft att starta med en sådan sträcka. Lite som att ta vatten över huvudet liksom...Jag hade som mål att försöka klara att i alla fall jogga långsamt hela vägen och att helt enkelt ta mig runt utan att dö.

Tävlingen är uppbyggd efter handicap så den som springer fortast startar längst bak och de långsammaste startar långt fram i ledet. Jag hade ju såklart inte en susning om vad min kilometertid låg på men jag övertalade tävlingsledningen att sätta mig med tidig start.
Gick ut alldeles för fort men det kändes så lätt och jag sprang förbi den första redan efter första kilometern. När jag hade sprungit två kilometer hade jag sprungit förbi ett par till och då trodde jag att jag skulle avlida.
Sen släppte det något och jag sprang förbi de sista två vid ungefär 5,5 kilometer. Då tryckte jag på ganska så bra för att få ett avstånd ned till dem. Sen kom tävlingsdjävulen fram på allvar och jag sprang de sista kilometrarna och kollade nervöst bakåt hela tiden. När det återstod cirka två kilometer kom Kristin H. som en tornado och blåste förbi. Henne var det förstås inget att göra något åt men jag var fast besluten att hålla andraplatsen.
I sista uppförsbacken tog krafterna i benen helt slut. Jag hade fortfarande flåset uppe men kroppen sa ifrån och det kändes som om jag skulle spy. Som tur var så var det en nedförsbacke de sista 400 metrarna och då brände jag på allt vad jag orkade.
När jag kom i mål så kände jag mig svimfärdig, hade lite blodsmak i munnen, sendrag i både lår och vader men var väldigt väldigt stolt över mig själv. Aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle orka hela vägen runt på detta vis. Har ingen aning om vad jag fick för tid men det spelar mindre roll. Detta är en smärre bragd för mig och det räcker.

Sammanfattningsvis kan man säga att:
1. jag öppnade lite för snabbt
2.taktiken med att klämma på i uppförsbackarna (har ju ganska starka ben) och vila i nedförsbackarna funkade ganska bra.
3. jag återhämtade mig ifrån "nära döden upplevelser" flera gånger under loppet och fick ny sprutt i benen, positivt
4. jag tog verkligen ut mig till max och det var lite det som var meningen med att vara med
5. jag tyckte detta var skitkul

En nöjd Tessan med sitt pris...

Kristin var också nöjd och får nog finna sig i att starta betydligt längre bak i ledet nästa gång...

Angelina kom också med till Spring Väst efter lite funderande. Förra gången vi var där var ju ingen succé direkt men då var ju vädret bedrövligt också. Hade inga större förhoppningar om att hon skulle springa idag heller för humöret var långt ifrån på topp men tänk så fel man kan ha...

Full fart från start och hon sprang hela vägen. Hon var lite trött på slutet och ville stanna men då stod det folk och hejade och då fick hon ny energi. Lilla duktiga gumman. Hon var också stolt när hon gick i mål...

Sen sprang hon direkt fram till prisbordet och konstaterade att hon ville ha ett paket plåster och det fick hon också så lyckan var därmed gjord. Tror nog att hon inte blir lika svårflörtad nästa gång...

Nu spörs det om jag tar mig ur sängen imorgon bitti...tror att det kan bli riktigt tufft:))