fredag 19 februari 2016

Slutnojat

En fördel med att bli äldre är att man slutar att att bry sig så förbaskat mycket om vad andra tycker och tänker om vissa saker. I alla fall upplever jag det så. För varje år som går vågar jag göra och säga fler saker som jag kanske inte har vågat förut. Jag odlar skinn på näsan kan man kanske säga. Med ålder kommer erfarenhet och en större trygghet och säkerhet. Det här gäller i allra högsta grad  min kropp och min träning.
Den första gången som jag verkligen klev ur min comfortzone var när jag som dryg tjugoåring vågade mig med på ett aerobicpass. Jag som har noll koordination. Armar och ben vill liksom inte lyda min hjärnas order.
Längst fram skulle man stå dessutom fick jag order om. Så man kunde se instruktören ordentligt. Det var så jäkla pinsamt och jag kände mig mest i vägen. Ville be alla andra deltagare om förlåtelse för att jag gick åt höger när jag egentligen skulle gå vänster eller rent utav snurra runt. Men skam den som ger sig. Efter mycket tragglande blev jag ändå hyfsad på det där och gått en grundkurs som aerobicinstruktör och har till och med lett egna aerobic, gympa och step up-pass.

Sen var det gymmet. Hur skulle jag våga att gå dit? Vad skulle jag ha på mig? Hur skulle jag göra? Många är mer eller mindre skräckslagna över att ens ta sig dit på grund att man tror att alla stirrar på en hela tiden. Det gör de inte. De flesta har fullt upp med att fokusera på vad de själva ska göra och det där med klädsel är mindre relevant märker man ganska snabbt. Det duger definitivt med T-shirt och shorts samt ett par riktiga skor. Personligen gillar jag att köpa nya träningskläder med jämna mellanrum men jag är knappast fancy alla gånger. Introduktionshjälp bör man definitivt få så man lär sig maskiner och teknik men sen är det bara tuta och köra. Våga prova nya maskiner och övningar. Jag brukar fråga om hjälp från personer jag ser tränar mycket på gym och tittar jag i smyg på andra så är det enbart för att jag vill se hur de utför en övning och inte vilka  kläder de bär.
                                        

Anledningen till det här inlägget kommer sig faktiskt av att just igår skulle jag prova en av mina nya träningstoppar när jag gick till gymmet. Den är illgrön så det går inte att gömma sig i den om man säger så. Den är dessutom i ett material som smiter åt. Även om den inte sitter så tajt egentligen så syns kärlekshandtagen tydligt. Hade det varit för några år sedan hade jag aldrig under några omständigheter vågat visa mig i den men nu bryr jag mig inte. Den är snygg och bekväm att träna i och det räcker länge. Det är ju såhär jag ser ut. Klarar de andra inte se en fettvalk i rörelse så är det deras bekymmer.
Det var samma sak i början när jag skulle börja löpträna. Att ha tights på sig med en top som inte gick ned till knäna kändes så fruktansvärt utlämnande!  Det kändes nästan som att springa naken och exponera mina enorma lår och min breda röv för alla och envar.  Men jag vande mig rätt snabbt med det också och nu skulle jag inte kunna springa i annat. 
Jag kunde inte springa i tätbebyggt område heller eftersom alla då skulle se mitt blodsprängda ansikte och Gud förbjude kanske höra mitt ansträngda flåsande. Precis som om det inte redan skulle ha hänt under alla år när jag spelat fotboll och det vore väl konstigt om man inte blir röd och svettig i ansiktet när man tränar...DET känns mera freaky...

                                        

Nej nu är det slutnojat för min del. 
Första gången jag kom i kontakt med hashtaggen #sizelycklig var genom min nätvän Veronica och igår gick jag in och läste vad det innebär och jag kan säga att precis såhär känner jag just nu! 


Jag har länkat både Veronicas och Hannahs blogg i min lista om ni vill läsa mer.

I övrigt är jag mycket bättre i ryggen och har tränat varenda dag den här veckan utan problem. Är fortfarande lite stel i framförallt vänster sida men massage, rörelse och stretch hjälper bra. Livet leker!:)

Lev väl tills vi hörs igen!

Inga kommentarer: