Eftersom jag kommer från ett litet ställe så fanns det inte ett renodlat tjejlag utan jag fick helt enkelt börja spela med killarna. Det var jag och en tjej till. Det var liksom inga konstigheter. Det är ju så länge sedan det där hände nu men jag kommer igåg hur jäkla roligt vi hade. Det var dessutom det min tränare sa varje gång vi gick ut på planen och det har jag tagit med mig genom alla år. "Gå ut och ha roligt". Det är ju trots allt det som är det viktigaste.
Ganska snart blev jag dock ensam tjej i laget men det var inte något som mina lagkamrater tog någon större notis om. Annat var det med motståndarna. Antingen var de rädda att gå nära mig eller också hånlog de lite innan eller kom med någon småspydig kommentar. Det vill säga tills jag hade "knött" lite på dem som vi säger i Värmland. Jag lärde mig nämligen snabbt att om jag skulle fortsätta spelarna på killarna så gällde det att tuffa till sig och använda kroppen. Jag lade grunden redan där till vilken spelare jag skulle bli. Inte det minsta snabb men stark, tuff och envis. Jag gav mig aldrig fast jag egentligen inte hade tillräckligt med kondition. Detta har löpt som en röd tråd genom hela min "fotbollskarriär".
Vi elva års ålder började grabbarna bli lite väl stora och tuffa och jag började längta efter att få spela tillsammans med tjejer och slippa byta om i bastun eller någon annan skrubb.
Jag bytte klubb till Årjäng och gick med i F80-laget. Herregud vilken chock det var till en början! Spelet var något helt annat. Mycket mera tekniskt än jag var van och mycket mindre tufft. Jag spelade på som vanligt och fick massvis av frisparkar emot mig till en början. Men man anpassar sig och snart var jag en i gänget. Och vilket gäng vi var. De absolut roligaste åren av alla mina fotbollsår. Vi hade en kanontränare i Å. och senare även B. som alltid hade roliga och välplanerade träningar, Otroligt jobbiga men lekfullt roliga. Tror aldrig jag haft så bra kondis i hela mitt liv. Vi var bra också. Bland de bästa lagen i vår åldersgrupp i Värmland. Vi fick möjlighet att åka till Gothia Cup och spela inte mindre än tre gånger.
Vi elva års ålder började grabbarna bli lite väl stora och tuffa och jag började längta efter att få spela tillsammans med tjejer och slippa byta om i bastun eller någon annan skrubb.
Jag bytte klubb till Årjäng och gick med i F80-laget. Herregud vilken chock det var till en början! Spelet var något helt annat. Mycket mera tekniskt än jag var van och mycket mindre tufft. Jag spelade på som vanligt och fick massvis av frisparkar emot mig till en början. Men man anpassar sig och snart var jag en i gänget. Och vilket gäng vi var. De absolut roligaste åren av alla mina fotbollsår. Vi hade en kanontränare i Å. och senare även B. som alltid hade roliga och välplanerade träningar, Otroligt jobbiga men lekfullt roliga. Tror aldrig jag haft så bra kondis i hela mitt liv. Vi var bra också. Bland de bästa lagen i vår åldersgrupp i Värmland. Vi fick möjlighet att åka till Gothia Cup och spela inte mindre än tre gånger.
Sommaren 1994 var magisk. Vi var på plats när VM-hjältarna från IFK Göteborg hyllades av tiotusentals människor på Avenyn. Vi själva fick spela våra grundspelsmatcher på Heden i 30 graders värme. Det ledde hela vägen till B-semifinal och jag kommer aldrig aldrig att glömma den. Jag sumpade öppet mål från bara någon meter. Hade den suttit så hade vi fått spela final på Gamla Ullevi. Jag var otröstlig den dagen och jag minns det som det vore igår.
Jag fick även chansen att försöka ta en plats med Värmlandslaget men blev sjuk första uttagningen som varade en hel vecka. Hade feber innan jag åkte och mamma ville prompt att jag skulle stanna hemma. Jag vägrade men vaknade upp samma dag lägret började med ögoninflammation. Varje morgon den veckan fick jag slita upp ögonlocken. Såg i princip ingenting men spelade gjorde jag. Det räckte dock inte hela vägen fram. Av 64 spelare tog de ut 16 och jag hamnade strax utanför. Fick en chans till men vid det laget hade jag börjat tröttna en hel del på fotbollen. Det hade blivit lite för mycket med att spela både i flicklaget och U-laget. Jag gjorde inget annat än att spela fotboll och jag hade ingen tanke att satsa på det.
När jag började gymnasiet slutade jag första gången. I över tre år spelade jag inte alls. Jag tränade väldigt sparsamt överhuvudtaget.
När jag flyttade hem igen så började jag i damlaget men jag hade fortfarande inte den rätta viljan. Inte förrän jag blev medlockad till Töcksfors där de nyligen hade startat upp ett lag. Det var spelare som aldrig spelat förut blandat med en del som spelat mycket och några som hade spelat litegrann. Skitkul tyckte jag och inte minst eftersom jag fick nöjet att få lära känna helt nya lagkamrater. Det där första året var spännande. Jag gjorde förvisso mål i min första match men i övrigt så förlorade vi nästan varenda jäkla match! Men kul hade vi ändå.
Jag fick även chansen att försöka ta en plats med Värmlandslaget men blev sjuk första uttagningen som varade en hel vecka. Hade feber innan jag åkte och mamma ville prompt att jag skulle stanna hemma. Jag vägrade men vaknade upp samma dag lägret började med ögoninflammation. Varje morgon den veckan fick jag slita upp ögonlocken. Såg i princip ingenting men spelade gjorde jag. Det räckte dock inte hela vägen fram. Av 64 spelare tog de ut 16 och jag hamnade strax utanför. Fick en chans till men vid det laget hade jag börjat tröttna en hel del på fotbollen. Det hade blivit lite för mycket med att spela både i flicklaget och U-laget. Jag gjorde inget annat än att spela fotboll och jag hade ingen tanke att satsa på det.
När jag började gymnasiet slutade jag första gången. I över tre år spelade jag inte alls. Jag tränade väldigt sparsamt överhuvudtaget.
När jag flyttade hem igen så började jag i damlaget men jag hade fortfarande inte den rätta viljan. Inte förrän jag blev medlockad till Töcksfors där de nyligen hade startat upp ett lag. Det var spelare som aldrig spelat förut blandat med en del som spelat mycket och några som hade spelat litegrann. Skitkul tyckte jag och inte minst eftersom jag fick nöjet att få lära känna helt nya lagkamrater. Det där första året var spännande. Jag gjorde förvisso mål i min första match men i övrigt så förlorade vi nästan varenda jäkla match! Men kul hade vi ändå.
Det var under mitt andra år i Töcksfors jag började stå i mål. Dels för att vi inte hade någon som ville stå, dels för att jag började känna att jag inte orkade spela ute längre. Konditionen och orken var inte direkt på topp den tidpunkten.
Sen slutade jag för andra gången. Det var tröttsamt att åka så långt flera ggr i veckan bara för att träna fotboll och jag började känna av både knän och rygg.
Sen dröjde det nästan tio år innan det var dags igen. Sjumannaspel i norska serien denna gång. Bara på skoj. Men flera av oss ville spela "på riktigt" och drömmen om att starta upp ett damlag i Årjäng tog fart. Så blev det också. Åtminstone en säsong. Jag var förstemålvakt och spelade även några matcher sjumanna-fotboll fast där som back. Det var så roligt och vi slutade fyra i serien med bara sämre målskillnad än trean. Sen efter jul kom beskedet att det inte skulle bli något mer utan vi var tvungna att flytta till Töcksfors om vi skulle fortsätta spela. Jag var inte ett dugg sugen. Jag har absolut inget emot Töcksfors.Tvärtom. Det är en superproffsig klubb där man känner sig väldigt välkommen men jag är gammal och lättvindig. Jag vet att jag inte kommer att åka iväg på lika många träningar när man hela tiden måste ta bilen flera mil.
Jag slutade för tredje gången och trodde ärligt inte att det skulle bli något mer med fotbollen. Tills jag fick två samtal förra våren. Ett ifrån Töcksfors som undrade om jag ville bli reservmålvakt. Jag övervägde det faktiskt till en början för suget var stort men valde att inte nappa. Andra samtalet kom ifrån ÅIF som hade kris för att min målvaktsvapendragare Pia hade skadat sig och tvingats till operation. På den vägen är det. Nu är jag tillbaka igen. I ett lag där merparten av spelarna kunde vara mina döttrar. Jag vet i ärlighetens namn inte hur länge min kropp håller för spel. Halva förra säsongen spolierades ju av en krånglande vad. Men nu har jag fått äran att även ingå i tränarstaben och det känns som om sista pusselbiten fallit på plats. Jag har någonting att falla tillbaka på även om jag inte kan spela. För det är ju så. Jag kommer aldrig att kunna släppa fotbollen helt. Det är en livslång passion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar