måndag 7 december 2015

Jag duger som jag är

I hela mitt liv har jag kämpat mot övervikt. Som liten var jag knubbig som en liten köttbulle och fick dessutom höra det ganska ofta. Trots att jag rörde på mig nästan jämt fortsatte jag vara en knubbis  tills jag kom upp i trettonårsåldern då jag på grund av extremt mycket fotbollsspelande och minimalt med sötsaksätande faktiskt blev ganska så smal. Fast det tyckte jag inte själv förstås.

När jag sen började gymnasiet och lade av med fotbollsspelandet (första gången) samt i stort sett all träning så smög sig kilona på igen. År 2000 fick jag nog och körde en extrem variant av Viktväktarna och tappade 13-14 kg på bara ett par månader. Jag åt i princip ingenting och mådde väl sådär. Lovade mig själv efteråt att aldrig göra om den resan, vilket jag inte heller gjort.

År 2010 hade jag panik igen. Mina överviktskilon från graviditeten med Angelina vägrade att försvinna och jag hade "provat allt". Ja till och med såna där avskyvärda Nutrilett-shaker i ren desperation. Fast det försöket gav jag upp efter en dag för fy fan vad äckligt det där är! Sen är jag av den uppfattningen att man ska äta mat, inte dricka den!
Jag hade läst litegrann om LCHF och valde att våga testa. Resultatet lät inte vänta på sig. Jag gick ner över 20 kg utan att anstränga mig överhuvudtaget. Jag mådde superbra och var smalare än jag någonsin varit. Men...efter ett par år med minimalt med kolhydrater så tröttnade jag. Började fuska in mer och mer kolhydrater både i form av bröd och sötsaker och snart började ju naturligtvis kilona att smyga sig på igen. När jag beslutade mig för att sluta snusa i maj 2014 så innebar det ytterligare några kilo påslag.

Där är jag fortfarande nu i december 2015. Trots att jag har ett år bakom mig med mer träning än vad jag någonsin utfört under ett år. Trots att jag verkligen i omgångar försökt att gå ned i vikt både med LCHF och genom att räkna kalorier. Det händer INGENTING. Frustrerande? Oinspirerande? You bet. Jag har i hemlighet slitit mitt hår och samtidigt avundats mig grön när jag betraktat alla vältränade och slimmade Instagram-folk som jag följer och beundrar.

Men nu ska jag tala om en sak för er: Nu får det vara bra! Jag är så evinnerligt trött på mitt eviga hetsande mot mig själv och min kropp!
Jag ska försöka testa en sak som jag aldrig i hela mitt liv gjort. Känna att jag duger precis som jag är.
Förr i tiden hade jag nog sett det här som att ge upp men nu tar jag det som en stor utmaning: För det är lättare sagt än gjort att bli tillfreds med sig själv.

Det här är inget som jag helt plötsligt kommit på nu utan det har växt fram under året. Speciellt under mina träningspass och längre löprundor. Jag har känt mig så stark. Så frisk. Så levande. Trots att jag bär på de där extrakilona. Jag har mått bra och gjort saker jag aldrig orkat med förut. Tyckt att nästan varenda träningspass varit givande och roligt på något vis. Vad fan gör det då att de där bilringarna fortfarande skymtar fram under träningslinnet när man lämnar gymmet med världens bredaste leende? Man ska aldrig säga aldrig men jag tror inte att jag någonsin kommer att bli den där människan som tränar två pass om dagen sju dagar i veckan oavsett hur kul jag tycker att det är. Jag har lite andra prioriteringar och är nog lite för lat i ärlighetens namn. Det är dags att börja inse att tre-fyra pass i veckan är lagom för mig och det är ungefär det jag kör nu.
Såklart älskar jag mat. Och sötsaker. Annars skulle jag ju inte vara överviktig. Att jag inte aktiv ska hetsa mig till viktnedgång innebär inte att jag slutar att ha koll på vad jag stoppar i mig utan mer att jag ska försöka ha en mer avslappnad inställning till maten.

Så planen inför framtiden är helt enkelt denna: jag ska fortsätta träna, ha kul, må bra, äta det jag känner för och framför allt lära älska mig själv!

 
 

 

4 kommentarer:

Mattias Nordahl sa...

Helt rätt!
Du duger som du är.. ;)

Tessan sa...

Tack ska du ha:)

Anonym sa...

Så bra skrivet, jag är själv i den sitsen att jag kämpat och kämpat, och gått ner och gått upp igen,(för vilken gång i ordningen har jag glömt...) jag är matglad så är det bara, jag motionerar på mitt vis, rider och går PW, och jag försöker, verkligen försöker få in i huvudet att jag duger som jag är, att jag inte behöver "ta tag i vikten IGEN" (för den stannar aldrig där ändå), jag tycker du är stark, och snygg och superfräsch och en bra förebild!

Kram/Annamaria

Tessan sa...

Tack för de fina orden! Jag hoppas verkligen att du också kommer att klara att tycka om dig själv som du är! Kram och lycka till <3