Mitt liv just nu består mestadels av jobb, familj och träning, träning, träning.
När jag satte upp mitt mål att göra 200 pass i år vid årsskiftet så tog jag nog själv det hela med en nypa salt men jag gillar att spänna bågen högt. Trodde för det första inte att jag skulle hålla mig frisk för att klara köra minst fyra pass i veckan eftersom jag jämt råkar ut för envisa förkylningar under vintern. Men faktiskt har det funkat hur bra som helst. Har haft "snorperioder" men inget som har gjort att jag behövt avstå träning, bara ta det lite lugnare. Inget i halsen som tur är för då tränar jag icke!
För det andra så trodde jag inte att jag skulle klara behålla motivationen och fokuset uppe mer än kanske drygt någon månad men tji fick jag. Ju mer jag tränar desto mer vill jag träna mer. Jag tycker det är så jävla kul och det är sällan jag behöver tvinga mig till att göra ett pass.
Därför står jag här i mitten av mars månad och har idag gjort pass nummer 52 och jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer att fixa 200 såvida inte jag blir sjuk eller skadad.
Min teori om att jag denna gång kommit in i ett grymt flow är att jag vågat ta steget ut komfortzonen. Jag tränar lite hårdare, jag lyfter tyngre, jag springer längre än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag sätter upp små utmaningar nästan varenda pass och jag är inte en person som vänder ryggen åt en utmaning. Sen är jag noga med att försöka hitta positiva saker i de pass som känns lite mindre bra. När det gäller vikten så har jag lämnat det åt sidan hittills. Jag försöker förstås hålla lite koll på vad jag stoppar i mig men fokus har legat på träning.
Nu känner jag dock att jag vill ta nästa steg när träningen löper av sig själv och bli mera noga med framförallt sockret. Har kört sockerstopp i nio dagar men idag föll jag faktiskt dit på en bit kaka...nåja...har tänkt att hålla mig till sött på lördagar men inte frossa för den skens skull. Ska även färsöka dra ned på kolhydrater utan att vara alltför nitisk. Visst har det försvunnit lite hull den senaste tidenrn långt ifrån så mycket som jag hade önskat och då får man se över sitt matintag lite.
Med mindre än tre månader kvar till Linköping Halvmarathon bestämde jag mig hursomhelst för att försöka springa sträckan (21 km) idag när jag ändå var ledig. Försökte verkligen hålla nere tempot den första milen men sprang ändå lite för snabbt kändes det som. När jag kom till 12 km var jag riktigt trött och gick en bit. Benen tog slut långt innan kondisen. Tog beslutet att 21 km nog var för tufft utan att ha mer mil i benen så jag inriktade mig bara på att ta mig snabbaste vägen hem. Sprang på riktigt bra på slutet och var faktiskt riktigt nöjd med tiden 2 timmar på sträckan 17 km. Då gick jag nog nästan 20 min av den tiden. Det som gjorde mig mest glad var att merparten av rundan kändes lätt och härlig. Har tänkt mycket på nu efteråt hur stor kapacitet man har utan att veta om det. Nu har jag inte längre ångest över att jag anmälde mig till det där jäkla loppet!
Ska försöka uppdatera lite oftare i framtiden men lovar inget...
Ha de gött så länge;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar