Viljan att vara bäst

Den har funnits där så länge jag kommer ihåg. Viljan att vara bäst. Viljan att vinna. Instinkten som säger till mig att göra mitt allra yttersta i alla lägen. Det ligger i min natur helt enkelt. Tillhör min personlighet.

Det småjobbiga i kråksången är att jag aldrig egentligen varit just bäst på något. 

Jag hade oerhört lätt för mig i grundskolan. Läsa och skriva kunde jag redan innan. Tyckte i stort sett alla ämnen var roliga. Slukade böcker. Räknade ur varenda mattebok innan vi var halvvägs in i höstterminen. Kanske var jag bäst där ett tag men vi var så få elever i min skola så det räknas knappast.

Jag märkte tidigt att jag var duktig på många idrotter. Men bäst. Nope.

Jag blev med tiden riktigt duktig på fotboll. Fick vara med på uttagningar till Värmlandslaget men nådde inte riktigt ända fram där heller.

När jag började gymnasiet hamnade jag i en klass fullt av ljushuvuden och där insåg jag för första gången i mitt liv att jag inte hade ens en chans att vara bäst. Det var rätt skönt faktiskt. Att släppa lite på de stenhårda krav jag dittills alltid ställt på mig själv.

Jag har aldrig haft några större intentioner av att göra karriär. Det är inget jag prioriterat men däremot har jag alltid varit mån om att jobba stenhårt och givit 110% på varenda arbetsplats jag satt min fot på. Jag är troligtvis inte bäst på mitt jobb heller men ingen kan någonsin komma och säga att jag inte försöker.

En del säger att jag har en fin sångröst. Jodå den är okej men den är inget speciellt. Det finns tusentals som slår mig på fingrarna där. Den duger till att sjunga i duschen och kanske på ett och annat dop då och då.

Anledningen till att jag skriver detta inlägg är att jag och familjen har bowlat idag. Min käre sambo slog mig för andra gången i rad och det är inget jag tar lätt på. Jag blir sur på riktigt. För jag hatar att förlora. Det kryper i hela kroppen på mig.

Tack och lov har det blivit bättre med åren. Jag har insett att jag inte kan vara bäst utan att det är okej att bara vara bra på mycket.

Varför har jag då aldrig blivit just bäst på något? Tja det där kan man ju fundera över. Kanske har den där viljan att vara bäst inte varit tillräckligt stark? Kanske beror det på att jag tröttnar väldigt fort, byter fokus och kör 110% igen tills nästa sak blir tråkig och sen byter igen? Kanske är jag för feg för att våga satsa?Kanske har jag helt enkelt inte tillräckligt med talang?  Det är egentligen oväsentligt. Huvudsaken är att viljan finns där. Det räcker långt för mig när allt kommer omkring...